Jag är en sjukt dålig människa. Jag vill verkligen inte
tro på ödet, att allt som händer är förbestämt.
Att man liksom inte kan ändra det. För det kommer hända
i vilket fall som helst.
Om nu allt är ödesbestämt så ska jag döda den jäveln som
bestämde att allt jag rör vid blir förbannat.

För nån vecka sedan tappade jag min kära kamera.
På min fot. En tung jävla systemkamera på foten är inte skönt.
Efter att den studsat på min fot landade den förstås på
golvet. Nu är objektivet helt stört. Vi ska lämna in den på
lagning imorgon. Jättebra, det löser sig säkert. Men drygt ändå,
har ju bara haft den i 2 månader.

OCH IDAG. Har väl haft all otur i världen.
Jag vaknade med världens magont,
ÖSK spelade 1-1 mot AIK men skulle ha vunnit -
domaren dömde åt helvete och erkände det tillochmed,
det gamla filtret med kaffesump i kaffebryggaren sprack
när jag skulle slänga det, Alva hade trampat omkring i lera på
baksidan och kände absolut för att lämna tassavtryck på min tröja.
Innan det hittade jag en söndertuggad kudde ute i glashuset.
Man tycker ju att jag har fått lida nog för idag?
Inte då.
Jag hade en USBkabel sittande i datorn för att jag skulle föra
över lite bilder och så från kameran, allt fungerar bra,
förutom fotograferingsdelen, som är riktigt trög.
Anyway, sen så skulle jag ta med mig kameran
SOM FORTFARANDE SATT FAST I DATORN.
och hämta något, som jag snabbt förträngde när jag hörde en
duns bakom mig. Min fina dator. =( Min älskade mor kommer döda
mig. Först kameran, och nu datorn. Jag är en olycksdrabbad
person.